Satte mig på balkongen med kvällssolen i ansiktet och en nyinköpt liten bok i handen – Bob Hanssons Kärlek - hur fan gör man? (2008).
Jag läser första intervjun med KG Hammar. Stannar upp.
Kärleken är ett ögonblickets affär. Därför måste vi släppa taget om bilderna och vara närvarande just nu.
Just så. Precis. Nästa fråga rör nuet. Att över huvud taget finnas… på något sätt.
Mitt i det mörka ger på något sätt ungdomarnas engagemang i Jönköping kraft.
Regeringen går emot gymnasieutredningen i fråga om det estetiska programmets framtid. Utredningen föreslog en nedläggning av programmet som ett eget gymnasieprogram men nu verkar det alltså som att det inte blir så. Det är ett positivt besked. Många elever behöver få utlopp för sitt estetiska skapande utöver den grundläggande estetiska verksamheten. Att programmet är studieförberedande är dock viktigt att värna om eftersom alla elever inte kan göra karriär som musiker eller konstnärer. Valmöjligheterna efter gymnasietiden måste hållas öppna. Programmets karaktär stimulerar många olika sidor som man har nytta av i många olika sammanhang. Regeringens passus om att tona ner de teorietiska inslagen i programmet kräver därför vidare uppsikt.
Läser med stor behållning Peter Englunds blogginlägg om Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris. Englund är knivskarp och sätter fingret på en av de historiska frågor som väcker livligast debatt bland de som som sätter sina ideologiska övertygelser framför allt annat. Ett minst sagt tydligt uttryck för detta hittar man snart då man börjar titta igenom de otal kommentarer som är gjorda på inlägget. Bland dem som motsätter sig Englunds poäng hittas argument i stil med ”men svenska kungar har också gjort sig av med meningsmotståndare genom historien” eller så beskylls Englund för att vara ”en pajas till historiker”. Att på detta sätt flytta fokus från själva ämnet är en föga övertygande retorik som är allt för vanlig. Låt oss sätta händelserna i perspektiv; mellan 1918 och 1953 miste runt 20 miljoner människor livet i sovjetiska fängläger eller genom direkta avrättningar beordrade av den högsta ledningen. Under Pol Pots regim dödades mellan 1,5 – 2 miljoner människor ur den egna befolkningen mellan åren 1975-1979. Kambodjas totala befolkning var vid tiden ca 7 miljoner.
Till dig som inte klarar av att synkronisera dina egna vänstersympatier med ett avståndstagande från de totalitära kommunismregimerna rekomenderas förutom Englunds eget tips om Anne Applebaums GULAG – De sovjektiska lägrens historia, även Kristian Gerner & Klas-Görans Karlssons Folkmordens historia, samme Karlssons Terror och tystnad – Sovjetregimens krig mot en egna befolkningen och Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende.
För oss i skolan är det en viktig del av uppdraget att belysa, försöka förklara och jämföra folkmord under olika typer av regimer. Förintelsen kan inte längre framtällas som en isolerad hemskhet. Vi får inte dra oss för att göra de obehagliga jämförelserna, med det inte sagt att vi alltid ska jämställa eller för den delen avdramatisera något av dem. Problemet är ofta att det än idag är många läromedel i historia som hoppar över, eller mycket snabbt hastar förbi ämnen som GULAG, den stora terrorn eller Pol Pot. Jag har för egen del mer eller mindre tvingats författa ett eget lärobokskapitel till mina elever om den ryska/sovjetiska mellankrigshistorien pga av bristande läromedel. Inte minst ur det perspektivet måste Forum för levande historias arbete framhållas som ytterst angeläget.
