Ja då har Sigbrit Frankes förslag på ny lärarutbildning kommit. Jag har dock bara hunnit lyssna till presskonferensen och skummat valda delar av utredningen. I stort förefaller dock förslagen relativt sunda i den meningen i att de inte nödvändigtvis behöver vända upp och ner på de strukturer som finns redan idag, i alla fall inte på mitt eget lärosäte. Media (DN, SvD) väljer dock inledningsvis att fokusera på idéer om nya antagningsformer till utbildningen. Intressant men knappast en kärnfråga.
Utredningen betonar vikten av en väl fungerande VFU, avtal mellan kommun och högskola och utbildning av handledare. Allt detta finns redan väl utbyggt och fungerande vid Högskolan för lärande och kommunikation (HLK) i Jönköping. Vidare påtalas behovet av ökad internationalisering. Även där står sig HLK väl med dagens mått mätt. Runt 30 % av lärarstudenterna på HLK genomför någon del av sin utbildning utanför Sverige. Att omfattningen av VFU minskas från minst 45 hp till 30 hp för den långa utbildningen tror jag inte nödvändigtvis behöver bli något större problem. Utmaningen (och den är inte att bortse från) ligger dock i att hitta en balans mellan den ämnesdidaktiska kopplingen och det för läraryrket gemensamma. Detta blir troligen en fråga att lösa lokalt.
Vidare förlängs all gymnasielärarutbildning till 5 år och ska även ge en masterexamen i utbildningens huvudområde. Det är bra att man här hittar en tydlig lösning för att få in utbildningen i den övriga examensstrukturen efter ”Bologna-mönster”. Såväl de korta som långa utbildningarna kommer att leda till såväl lärarexamen som en generell examen på minst kandidatnivå. Det är bra.
Vari ligger då de synbara problemen och utmaningarna? Eftersom samtliga lärosäten kommer att behöva ansöka hos HSV om vilka examina och inriktningar som de ska få utfärda kan det råda en viss oro och osäkerhet inför vilka krav som kommer att ställas på lärosätena för att få utfärda den ena eller andra examen. Det är viktigt att man hittar lösningar så att ett lärosäten som har hög kompetens inom t.ex. vissa ämnen men lägre i andra kan tillåtas utfärda examen inom de ämnen där de är duktiga och inte drabbas av någon slags kollektiv bestraffning om man ännu inte uppfyller kraven inom något enstaka ämne.
Problemen med övergången kommer troligen bli störst på de lärosäten som har valt att tolka dagens examensordning på ett mer fritt eller ”kreativt sätt”, såsom vid högskolorna i Malmö och i Dalarna. Vid de stora universiteten kommer troligen den mer strikta uppdelningen mellan ämnesstudier och t.ex. VFU inte att medverka till en mer sammanhållen lärarutbildning, tvärtom kommer de cementerade institutionsstrukturerna bli än fastare. Detta är ett problem kan jag tycka och här har Franke snarast resignerat inför rådande strukturer, snarare än att sökt bygga en sammanhållen utbildning.
Precis som idag kommer lärarutbildningen såsom en helhet att fortsatt ha de bästa förutsättningarna att lyckas vid de medelstora lärosätena med eget vetenskapsområde (med relevans för lärarutbildningen). Här finns möjligheter att fortsatt integrera utbildningens olika delar (kärnkurser, VFU, ämnesdidaktik och ämnesstudier) mot ett gemensamt mål.
Självklara förutsättnigar i sammanhanget är också att lärosätena ges tid och resurser att bygga denna nya utbildning. Det får inte bli samma kaos som 2001… Detta var bara några första reflektioner. Jag lär återkomma i ämnet.
