I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du Pont-Neuf, ett slags smal, mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine.

Émile Zola (1840–1902)
Det är svårt att missa att det nu är den tid på året då mången student sliter sitt hår över uppgiften att författa uppsats. Även jag befinner mig mitt i denna process då jag skriver kandidatuppsats, tillika mitt examensarbete, just nu. Skall sanningen fram skriver jag egentligen på två uppsatser samtidigt men den ena tillhör den typen av projekt som tillåtits växa fram i en betydligt beskedligare takt.
Detta till trots känner jag mig idag ganska lugn. Inte heller tankarna på vad som ska hända efter denna min sista termins slut tynger. Det är skönt. Måhända kortvarigt, men ändock. Jag har också tillåtit mig lite avkopplande nöjesläsning. En lyx i det annars hektiska studentlivet. Ur bokhyllan plockade jag ner Émile Zolas lilla mästerverk från 1867 -Thérèse Raquin. Perfekt att avnjutas med en kopp kaneldoftande te. Många med mig minns säkert den klassiska bårhusscenen från gymnasiets litteraturundervisning. Som med så mycket annat har den dock tillhört en av de böcker jag inte tidigare läst i sin helhet. Dags att göra slag i saken.
Inte minst nämnda bårhusschen är ett utmärkt åsådliggörande av den naturalistiska skolan och därtill naturligtvis en fantastisk och tidlös prosa. Thérèse Raquin tillhör också de litteraturens klassiker som verkligen gör skäl för sitt epitet, ännu 141 år efter sin tillkomst. Jag läntar redan ut i klassrummet för att låta yngre generationer möta litteraturen – klassiskt som modern. Såväl historien som samtiden måste få ta plats i skolan. Återupptäckas. Ratas. Älskas.
Det inledande citatet är följdaktligen hämtat från ovan nämnda bok – Närmare bestämt den inledande meningen.