En höst kommer lastad

Trots extemt låg aktivitet här på bloggen observerar jag att några få tappra besökare letar sig fram hit var och varannan dag. Roligt. Låt oss kalla de det semester eller nått. De senast nedpräntade tankarna om ”ögonblickets affär” förverkligades faktiskt en kort tid efter radernas tillkomst. Jag tog språnget ut i det okända och en ny och underbar bekantskap har gjort sitt inträde i mitt liv.

Just nu sitter jag annars och  försöker smyga igång höstterminens arbete. Skapar översiktsbilder för kurser i Svenska A och  B. Vad ska med? Hur ska jag arbeta? Det är en mödosam tankeprocess som nu drar igång och som måste följas av disciplinerat arbete fram till det att eleverna anländer den 19 augusti. Jag kommer i höst att undervisa vid såväl teoretiska som praktiska program och funderar naturligtvis en del över hur det ska påverka min planering. Eftersom min lärarerfarenhet ännu är begränsad tänker jag just nu att jag inledningsvis kör ganska lika upplägg för att själv skapa mig en bild av vilka behov och utmaningar som de olika grupperna kommer att bjuda.

För övrigt är Theodor Jensens nya singel synnerligen lovande.

Estetiska programmet kvar på gymnasiet

Regeringen går emot gymnasieutredningen i fråga om det estetiska programmets framtid. Utredningen föreslog en nedläggning av programmet som ett eget gymnasieprogram men nu verkar det alltså som att det inte blir så. Det är ett positivt besked. Många elever behöver få utlopp för sitt estetiska skapande utöver den grundläggande estetiska verksamheten. Att programmet är studieförberedande är dock viktigt att värna om eftersom alla elever inte kan göra karriär som musiker eller konstnärer. Valmöjligheterna efter gymnasietiden måste hållas öppna. Programmets karaktär stimulerar många olika sidor som man har nytta av i många olika sammanhang. Regeringens passus om att tona ner de teorietiska inslagen i programmet kräver därför vidare uppsikt.

Knivskarp Englund sätter fingret på historielöshetens tokigheter

Läser med stor behållning Peter Englunds blogginlägg om Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris. Englund är knivskarp och sätter fingret på en av de historiska frågor som väcker livligast debatt bland de som som sätter sina ideologiska övertygelser framför allt annat. Ett minst sagt tydligt uttryck för detta hittar man snart då man börjar titta igenom de otal kommentarer som är gjorda på inlägget. Bland dem som motsätter sig Englunds poäng hittas argument i stil med ”men svenska kungar har också gjort sig av med meningsmotståndare genom historien” eller så beskylls Englund för att vara ”en pajas till historiker”. Att på detta sätt flytta fokus från själva ämnet är en föga övertygande retorik som är allt för vanlig. Låt oss sätta händelserna i perspektiv; mellan 1918 och 1953 miste runt 20 miljoner människor livet i sovjetiska fängläger eller genom direkta avrättningar beordrade av den högsta ledningen. Under Pol Pots regim dödades mellan 1,5 – 2 miljoner människor ur den egna befolkningen mellan åren 1975-1979. Kambodjas totala befolkning var vid tiden ca 7 miljoner.

Till dig som inte klarar av att synkronisera dina egna vänstersympatier med ett avståndstagande från de totalitära kommunismregimerna rekomenderas förutom Englunds eget tips om Anne Applebaums GULAG – De sovjektiska lägrens historia, även Kristian Gerner & Klas-Görans Karlssons Folkmordens historia, samme Karlssons Terror och tystnad – Sovjetregimens krig mot en egna befolkningen och Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende.

För oss i skolan är det en viktig del av uppdraget att belysa, försöka förklara och jämföra folkmord under olika typer av regimer. Förintelsen kan inte längre framtällas som en isolerad hemskhet. Vi får inte dra oss för att göra de obehagliga jämförelserna, med det inte sagt att vi alltid ska jämställa eller för den delen avdramatisera något av dem. Problemet är ofta att det än idag är många läromedel i historia som hoppar över, eller mycket snabbt hastar förbi ämnen som GULAG, den stora terrorn eller Pol Pot. Jag har för egen del mer eller mindre tvingats författa ett eget lärobokskapitel till mina elever om den ryska/sovjetiska mellankrigshistorien pga av bristande läromedel. Inte minst ur det perspektivet måste Forum för levande historias arbete framhållas som ytterst angeläget.

Etapp 1 – ”check”

Ambitionen att blogga om den första tiden i läraryrket har tyvärr hittills inte riktigt fallit ut särskilt väl. Dagarna är långa och väl hemma ägnas den mesta tiden åt sömn. Nu har jag i alla fall tagit mig igenom de första veckorna och nästa vecka har vi sportlov. Det är verkligen behövligt med en veckas andhämtning och tid för reflektion. ”Lovet” kommer dock ägnas åt en ansenlig hög med rättningsarbete, planering av den fortsatta undervisningen och provkonstruktion. Ledigheten består således framförallt i något kortare arbetsdagar, inte fullt så tidig uppstigning (05.15) och avsaknad av elever.

Eftersom jag ”kastats” rakt in i undervisningen har jag inte riktigt mäktat med att göra allt så bra som jag ändå tror att jag skulle kunna göra. När tiden är knapp är det lätt gjort att falla in i en tämligen traditionell undervisning. Inget ont och konstigt med det men studietidens höga ambitioner och ideal får sig snabbt en törn i mötet med inte minst verklighetens höga tempo och elevgrupperna skilda förutsättningar, behov och intressen.

Att läraryrket är komplext, mångfaceterat och ytterst kvalificerat är väl egentligen ingen nyhet. Steget från VFU med en handledare att hela tiden kunna rådfråga och som backar upp till att plötsligt stå där ensam med ansvaret och besluten i sina egna händer är dock större än vad man ibland har föreställt sig.  Det är en lång läroprocess som ligger framför mina fötter. En enorm utmaning som både inspirerar och avskräcker.