Musikåret 2008

Här följer och kort och synnerligen subjektiv årsbästalista över årets skivor.

1. Joel Alme – A Master Of Ceremonies
2. Håkan Hellström – För Sent För Edelweiss
3. Frida Hyvönen – Silence is Wild
4. Fleet Foxes – Fleet Foxes
5. Anna Ternheim – Leaving On A Mayday

Bra var också:
- Hello Saferide – More Modern Short Stories From Hello Saferide
- Soundtrack Of Our Lives – Communion
- Markus Krunegård – Markusevangeliet
- Antony and the Johnsons – Another World (EP)

Kanske är egentligen Frida Hyvönenes suveräna platta årets skiva men för mig har både Joel Alme och Håkan präglat musikåret betydligt starkare. Särskilt Alme kom att bli en ständig följeslagare under inte minst vår- som sommarmånaderna. Fleet Foxes har jag i ärlighetens namn inte lyssnat särskilt mycket på, men när jag väl gjorde slag i saken intar de snabbt en framskjuten placering. Lite samma sak är det med Ternheims skiva. Den släpptes så sent på året att den just därför inte har hunnit växa ut i sin fulla potential.

Nedan bjuds på listans segrare samt ett grymt klipp med syskonparet i First Aid Kit som tolkar Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song.

LIBRIS

Att vara sökbar på LIBRIS är sannerligen en stor tillfredsställelse.

Statistisk vånda

Med fötterna djupt försjunkna i den humanistiska leran slår det eventuella behovet av statistiskt kunnande emot mig och min uppsats likt en svärm av hagelkulor. Jag har aldrig varit kompis med matematik och jag har heller inte tvingats läsa några kurser i kvantitativ metod eller statistik. Sedan en statsvetarvän uppmärksammade mig på att det statistiska material som min studie lett fram till och därefter utgår från, kanske behöver behandlas utefter någon slags statistiska överväganden har otaliga frågor uppdagats. Desto mer jag tänker på eventuella beräkningar som skulle behöva göras (men som jag inte vet hur man gör) desto mer frustrerad och stressad blir jag. Ush…

Utbildning, jobb och bubbelpool

Mycket som händer och mycket att tänka på.

I samband med att lärarutbildningsutredningen presenterades hölls en presskonferens på HLK. Jag lyckades hamna vid bordet och fick även komma till tals på ett hörn i Jnytt. Idag har jag också skickat in några rader till Studentkårens medlemstidning KårsOrdet där jag i korta drag redogör för Frankes utredning. Samtidigt försöker jag uppmana mina medstudenter på lärarprogrammet att skaffa sig en bild om vad som egentligen föreslås, hur det påverkar deras utbildning och inte minst läraryrket som sådant. Såsom en tyckande människa fick jag även med några kritiska rader om den polariserade debatten om lärarutbildningen i stort. I bästa fall väcker det någons intresse på det ena eller andra sättet.

Något av en huvudnyhet är annars att jag fått jobb. I januari sker därmed övergången från lärarstudent till gymnasielärare. Det ska bli väldigt roligt och spännande. Samtidigt känns det konstigt att lämna högskolan efter så många år. Jag har verkligen älskat studietiden och det studentpolitiska engagemanget. Nu får engagemanget söka sig nya vägar.

Igår togs även en välförtjänt paus i uppsatsskrivandet. Gänget av utbildningsbevakare på lärarutbildningen vid HLK satte punkt för en termins arbete och markerade uppstarten av nästa med en avslappnad vistelse i en varm bubbelpool. Därefter intogs ett dignande julbord, följt av en avslutande öl på Karlssons salonger. Dyrt men trevligt.

Imorgon ska jag på min sista föreläsning. Det är mycket som är ”sista” i dessa tider.

Några första tankar om en ny lärarutbildning

Ja då har Sigbrit Frankes förslag på ny lärarutbildning kommit. Jag har dock bara hunnit lyssna till presskonferensen och skummat valda delar av utredningen. I stort förefaller dock förslagen relativt sunda i den meningen i att de inte nödvändigtvis behöver vända upp och ner på de strukturer som finns redan idag, i alla fall inte på mitt eget lärosäte. Media (DN, SvD) väljer dock inledningsvis att fokusera på idéer om nya antagningsformer till utbildningen. Intressant men knappast en kärnfråga.

Utredningen betonar vikten av en väl fungerande VFU, avtal mellan kommun och högskola och utbildning av handledare. Allt detta finns redan väl utbyggt och fungerande vid Högskolan för lärande och kommunikation (HLK) i Jönköping. Vidare påtalas behovet av ökad internationalisering. Även där står sig HLK väl med dagens mått mätt. Runt 30 % av lärarstudenterna på HLK genomför någon del av sin utbildning utanför Sverige. Att omfattningen av VFU minskas från minst 45 hp till 30 hp för den långa utbildningen tror jag inte nödvändigtvis behöver bli något större problem. Utmaningen (och den är inte att bortse från) ligger dock i att hitta en balans mellan den ämnesdidaktiska kopplingen och det för läraryrket gemensamma. Detta blir troligen en fråga att lösa lokalt.

Vidare förlängs all gymnasielärarutbildning till 5 år och ska även ge en masterexamen i utbildningens huvudområde. Det är bra att man här hittar en tydlig lösning för att få in utbildningen i den övriga examensstrukturen efter ”Bologna-mönster”. Såväl de korta som långa utbildningarna kommer att leda till såväl lärarexamen som en generell examen på minst kandidatnivå. Det är bra.

Vari ligger då de synbara problemen och utmaningarna? Eftersom samtliga lärosäten kommer att behöva ansöka hos HSV om vilka examina och inriktningar som de ska få utfärda kan det råda en viss oro och osäkerhet inför vilka krav som kommer att ställas på lärosätena för att få utfärda den ena eller andra examen. Det är viktigt att man hittar lösningar så att ett lärosäten som har hög kompetens inom t.ex. vissa ämnen men lägre i andra kan tillåtas utfärda examen inom de ämnen där de är duktiga och inte drabbas av någon slags kollektiv bestraffning om man ännu inte uppfyller kraven inom något enstaka ämne.

Problemen med övergången kommer troligen bli störst på de lärosäten som har valt att tolka dagens examensordning på ett mer fritt eller ”kreativt sätt”, såsom vid högskolorna i Malmö och i Dalarna. Vid de stora universiteten kommer troligen den mer strikta uppdelningen mellan ämnesstudier och t.ex. VFU  inte att medverka till en mer sammanhållen lärarutbildning, tvärtom kommer de cementerade institutionsstrukturerna bli än fastare. Detta är ett problem kan jag tycka och här har Franke snarast resignerat inför rådande strukturer, snarare än att sökt bygga en sammanhållen utbildning.

Precis som idag kommer lärarutbildningen såsom en helhet att fortsatt ha de bästa förutsättningarna att lyckas vid de medelstora lärosätena med eget vetenskapsområde (med relevans för lärarutbildningen). Här finns möjligheter att fortsatt integrera utbildningens olika delar (kärnkurser, VFU, ämnesdidaktik och ämnesstudier) mot ett gemensamt mål.

Självklara förutsättnigar i sammanhanget är också att lärosätena ges tid och resurser att bygga denna nya utbildning. Det får inte bli samma kaos som 2001… Detta var bara några första reflektioner. Jag lär återkomma i ämnet.

Imorgon smäller det

Det som skulle bli dagens break-trough låter ännu vänta på sig några dagar. Jag får därför återkomma om hur framtiden kommer att te sig.

Idag är snarare dagen före Sigbrit Frankes utredning om en ny lärarutbildning presenteras. Det ska onkeligen bli intressant läsning. Känslan såhär inför är dock mest förknippad med oro, inte minst över det mediadrev som väl är omöjligt att undkomma. Reformen påverkar inte mig personligen nämnvärt eftersom jag nu är klar med min utbildning men eftersom kritiken varit så onyanserad och rent ut felaktig känns det närmast som en angrepp på inte bara de hårt arbetande lärarutbildarna och utbildningsadministratörerna utan också på oss studenter. Det finns naturligtvis all anledning att återkomma i frågan under veckan.

En klassiker att återkomma till

I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du Pont-Neuf, ett slags smal, mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine.

Émile Zola (1840–1902)

Det är svårt att missa att det nu är den tid på året då mången student sliter sitt hår över uppgiften att författa uppsats. Även jag befinner mig mitt i denna process då jag skriver kandidatuppsats, tillika mitt examensarbete, just nu. Skall sanningen fram skriver jag egentligen på två uppsatser samtidigt men den ena tillhör den typen av projekt som tillåtits växa fram i en betydligt beskedligare takt.

Detta till trots känner jag mig idag ganska lugn. Inte heller tankarna på vad som ska hända efter denna min sista termins slut tynger. Det är skönt. Måhända kortvarigt, men ändock. Jag har också tillåtit mig lite avkopplande nöjesläsning. En lyx i det annars hektiska studentlivet. Ur bokhyllan plockade jag ner Émile Zolas lilla mästerverk från 1867  -Thérèse Raquin. Perfekt att avnjutas med en kopp kaneldoftande te. Många med mig minns säkert den klassiska bårhusscenen från gymnasiets litteraturundervisning. Som med så mycket annat har den dock tillhört en av de böcker jag inte tidigare läst i sin helhet. Dags att göra slag i saken.

Inte minst nämnda bårhusschen är ett utmärkt åsådliggörande av den naturalistiska skolan och därtill naturligtvis en fantastisk och tidlös prosa. Thérèse Raquin tillhör också de litteraturens klassiker som verkligen gör skäl för sitt epitet, ännu 141 år efter sin tillkomst. Jag läntar redan ut i klassrummet för att låta yngre generationer möta litteraturen – klassiskt som modern. Såväl historien som samtiden måste få ta plats i skolan. Återupptäckas. Ratas. Älskas.

Det inledande citatet är följdaktligen hämtat från ovan nämnda bok – Närmare bestämt den inledande meningen.

Avslut och uppstart

Vänner. Tanken är att med ett trevligare bloggverktyg göra ytterligare ett försök att få igång bloggandet igen. Den senaste tiden har och kommer att präglas av uppsatsskrivande. Därmed är också tanken att min tid som lärarstudent skall avslutas och ett nytt kapitel ta vid. Tankarna är splittrade mellan nuets vedermödor och det som komma skall. Jag har dock gott hopp om att bli betydligt mer flitig med skolrelaterade texter i detta forum när nu alla år av studier skall omsättas i praktiken.

Låt oss dock först avsluta vad som inte avslutades i den gamla bloggen – en upplösning av mitt lilla bokäventyr. Helt enligt plan kunde vi släppa boken Låt inte studierna stå i vägen – Jönköpings Studentkår 60 år lördagen den 1 november i samband med Studentkårens jubileumsgala. Spana gärna in Jnytt:s bildspel från kvällen. Själv förekommer jag på två bilder lite längre ner.

Den kanske mest underliga känslan under kvällen var att bli tillfrågad att signera de böcker som folk köpte. Otroligt roligt men samtidigt högst surrealistiskt. Jag har annars inte riktigt kunna känna den där riktigt euforiska känslan som jag kanske trodde skulle infinna sig. Självkritisk som man är fokuserar man istället på det som kunde blivit bättre och på de korrekturfel som slank igenom. Roligt är dock att söka på sig själv i stadsbibliotekets katalog. Nåväl. Nedan följer några bilder från det att boken levererades från tryckeriet och tog sig hem till min bokhylla.